Allt Om Bild

KABLAR & KONTAKTER

Alla som pysslar med hemmabio/hembio och även alla andra som kanske ”bara” använder en vanlig TV och en 2-kanalsstereo i sitt hem, kommer obönhörligen förr eller senare i kontakt (!) med alla möjliga olika former av kablar, kontakter, anslutningar och signalformat! Inte sällan kan alla dessa benämningar te sig extremt förvirrande, obegripliga och i vissa fall även ologiska då det också förekommer en hel del missförstånd och felaktigheter på marknaden – detta i form av felaktig marknadsföring och felmärkta produkter på grund av bristande teknisk kunskap. Så vad skiljer de olika signalerna åt, vad betyder alla förkortningar, vad är fel och ”vad är bäst”?

Tips: Om du öppnar denna artikel i ett eget fönster genom högerklick på dess knapp, så kan du ha sajten med ordlistan framme bakom detta fönster för snabba växlingar vid eventuella frågor. Detta kanske kan vara bra om till exempel någon liten förkortning inte skulle vara bekant eller förklarad så ingående här.

När jag började med denna hobby för drygt 11-12 år sedan så fanns inte ens en bråkdel av alla begrepp och tekniska innovationer som finns idag. Då fick man vara glad om man hittade en singelchips-LCD (Sharp XV-310P) för under 25 000 kronor, med ca 40 ansilumens ljusflöde och extremt låg upplösning (ca 420 x 240) där man i princip kunde räkna pixlarna på skärmen. Denna maskin är idag värd på sin höjd några hundralappar. För att koppla in detta dåtida ”mirakel” drog man en vanlig kompositvideokabel mellan sin VHS-bandspelare och projektorn. I bästa fall hade man en S-VHS (Super-VHS) video för cirka 10 000 kronor med S-video-utgång (kallas Specialvideo – EJ ”supervideo”), men problemet var då ändå att alla filmer, hyr som köp, fanns endast på vanlig VHS, så man var ändå låst till det. Bilden var inte vidare bra (läs usel) med sina 240 VHS-linjer överförda i en så pass dålig signal som komposit, men utan alternativa produkter (utom mycket dyra dataprojektorer) så gjorde bildstorleken ändå mäktigt intryck – tyckte man då. Nu är vi framme vid 2006 och alla bildåtergivare; projektorer som plasmaskärmar som LCD-skärmar och storbilds-TV:s (bakprojektion) är utrustade med höga upplösningar, kraftig ljusstyrka, hög kontrast, levande färger, skarp skärpa och avancerad bildbehandling. Detta matas med digitalt lagrad bild- och ljudinformation från våra DVD-spelare. Allt detta kräver givetvis bättre signalöverföringar än vad som var adekvat då. Min personliga åsikt är att tekniken går så fort och kraftigt framåt att drygt 10 år nästan kan motsvara ett sekel i andra sammanhang. På 1800-talet färdades man med hjälp av hästar, idag med bilar. För 10 år sedan var projektorer och andra bildåtergivare med kringutrustning hopplöst underutvecklade jämfört med dagens apparater och tekniker, så skillnaden är faktiskt nästan jämförbar (möjligtvis CRT-TV:s undantaget). Dåså – låt oss nu komma till ämnet och gå igenom alla de signal- och kontaktstandarder som är aktuella idag. Vi hoppas denna artikel skall ge klarhet i det flesta frågor ni kan ha kring detta.

Bilden visar anslutningarna på baksidan av vår fd referens-DVD; Denon DVD-A11. Detta är ett bra exempel på en stor anslutningsvariation i en och samma maskin.

Signaler, kablar & kontakter
Först och främst vill vi påpeka att man bör skilja på signaler, kablar och kontakter. Vill man ha fler separata termer så brukar vi även ibland kalla kontakterna på själva bildåtergivaren för anslutningar och lämna ordet kontakter till den delen som sitter på kabeln, men det gör man ju förstås som man vill. Alla är de hur som helst beroende av varandra, men de är ändå olika fysiska ting. Vi skall förklara varför…

1. Signaler: För det första så kan man när man pratar signaler för hembio dela upp dem i två huvudgrupperingar; Video & Audio. Audio, eller ”ljud” som det heter på ren svenska kan ni läsa i stort sett allt om under sajtavdelningen ”Allt om ljud”. Denna artikel hör till avdelningen ”Allt om bild” och därför skall vi logiskt sett här bara behandla bildsignaler givetvis. Det finns vidare tre primärgrupperingar av bildsignaler beroende på vart i världen man bor. De är PAL, NTSC och SECAM. Du kan läsa allt om detta under ”Upplösningar & frekvenser”. Med det sagt så går vi till nästa gruppering – analogt och digitalt. Inom digitalsignaler (för bild alltså) så finns det idag två varianter; DVI som är den första typen och HDMI som är den något nyare formen även om själva grundsignalen är identisk. Digitalt är digitalt med sina ettor och nollor och där finns inga varianter i sig. Det som skiljer är själva kontaktens utformning samt att HDMI även kan transportera digitalt ljud. När det gäller den analoga sidan av bildsignaler finns det betydligt fler att välja på, vilket också syns tydligt varje gång vi testar och recenserar en bildåtergivare, speciellt en projektor, vilket återknyter till ingressen och behovet av en tydlig genomgång. Här finns också skillnader i kvalitet som är ytterst märkbara vilket gör analoga bildsignaler viktiga att förstå, i alla fall delvis om man eftersträvar god kvalitet i sin hembio. Rätt analog signal kan vara bättre än digital.

2. Kablar: Själva kabellängden är också MYCKET avgörande för kvaliteten – jag vill sträcka mig så långt att påstå att den på sätt och vis är viktigare än själva signalen i sig. 25 meter komponentvideo kommer mer eller mindre garanterat att ge sämre bild än 1 meter kompositvideo, trots att den senare är kraftigt sämre sett enbart som signalform. Skärmning och kabeltjocklek spelar naturligtvis också stor roll här. Ju längre kabeln är desto högre blir kraven på dess kvalitet (i och med de signalförluster och störningsupptagningar som ökar med kabelns längd) och med det stiger i regel också ofta priset i ruskig takt. Med kablar under 1 meter kan man (nästan) använda vad som helst faktiskt, tro det eller ej!

3. Kontakter: Här har vi den synliga biten som snabbt talar om vilken signal kabeln är gjord för att transportera, om det nu inte skulle stå på förpackningen. Det lustiga med signaler kontra kablar och kontakter är om inte annat att vissa kablar (med tillhörande kontakter) kan transportera flera typer av signaler – den främsta av dem är den 21-stiftiga SCART-kablen eller ”Eurokontakten” som den också kallas då den bara existerar i Europa. Med en extra grov tjocklek med många ledare och en väl tilltagen kontakt med som sagt hela 21 stift så har man säkrat en kompatibilitet med de flesta analoga format utom komponentvideo. Ett annat exempel är HMDI som vi pratade om ovan som också stöder digitalt ljud utöver digital bild. Om man bara studerar HDMI- och DVI-kontaktens utseende så kan man dock tro att DVI borde vara den som kan transportera fler signaler samtidigt med tanke på dess storlek och bredd bredvid HDMI, men så är det alltså inte – HDMI är modernare (med något år) och trots sin mindre storlek så kan den göra mer. Nedan skall vi gå igenom alla vanligt förekommande kontakter och vilka signaler de arbetar med. Det vi kallar "generationer" är vad vi menar den ordning konsumenterna fick bekanta sig med dessa anslutnings- och signalvariationer under deras utveckling under 90-talet och början av det nya millenniet...

Parantes: Signaler, kablar och kontakter är ett ämne som man kan fördjupa sig MYCKET mer vetenskapligt i än så här. Man kan, som en gammal kollega på Hemmabio-tidningen sade en gång, prata; ”koaxial, semibalanserad, karakteristisk impedans, flätad, enkelledare, skineffekt, litz, optisk fiber, jitter, koppar, silver, guld, long crystal, teflon, PVC, mm mm mm…”. För att inte tala om viktiga fysiska element som resistans, induktans, kapacitans och konduktans som man ofta pratar om inom audio… Men tills vidare så håller vi det på en ganska överkomlig nivå här. Vill ni så kan vi utveckla denna artikel i stil med ”Bildfysik”. Hör av er med ev önskemål…

Generation 1: Kompositvideo
Sammansatt Y/C-signal! Förväxla INTE med det snarlika namnet ”komponentvideo” (se nedan)! Kompositvideo är den äldsta formen av analog bildöverföring i modern tid (sedan 1954 då färg-TV kom) och i hembiotidens begynnelse var det som sagt också i princip den enda tillgängliga (förutom S-video). Formatet benämns även via akronymen CVBS som står för ”Color, Video, Blanking & Sync”, men översätts ibland också till ”Composite Video Baseband Signal” eller i folkmun: ”vanlig videosignal”. Kompositvideo är en sammansatt signal med såväl luminans (ljus) – benämns ”Y” som krominans (färg) – benämns ”C” och sync. Den analoga TV-signalen som kommer via antennuttaget i väggen är av denna typ som sagt, men när den blandas med en ljudsignal får den däremot namnet RF-signal (Radio Frequency). Kompositvideo är utan tvekan den enklaste och sämsta formen av bildsignalöverföring. Här blandas lätt luminansens frekvenser med krominansens, vilket kan resultera i tydliga färgblödningar, konturskuggor och krypningar. Denna kontakt skall mest ses som en nödlösning vid tillfälliga uppkopplingar där prestandakraven inte är maximala. Men å andra sidan så kan man vara helt säker på att den alltid fungerar oavsett maskiner som skall kommunicera, till skillnad från S-video, komponentvideo, RGB eller digitalformat som HDMI eller DVI där till exempel DVD-spelarens inställningar spelar stor roll. Så gott som samtliga bildkällor och bildåtergivare på marknaden (för konsumentbruk) har denna typ av kontakt. Signalen överförs i regel alltid via en gul RCA-kontakt (kallas även ”Cinch”) eller i professionella sammanhang; en BNC-kontakt, men kan även transporteras via en SCART-kabel/kontakt. Sladdlängden bör dock alltid vara så kort som möjligt för att undvika ytterligare störningar då kompositionen är så svag från början – det är extra viktigt med denna signal. Vårt betyg på denna signal är: 1

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Generation 2: S-video
Separerad Y/C-signal! Förkortning för ”specialvideo” – och inte ”supervideo” eller ännu värre; ”S-VHS”. Detta är ett signalformat och INTE en del av en S-VHS-bandspelare! S-VHS var förvisso den första hemelektronikapparaten som använde denna typ av signal/kontakt, men där slutar också sammankopplingen som dessvärre återförsäljarmarknaden inte uppfattat. Därför kallas denna kontakt- och kabelstandard tyvärr mycket ofta felaktigt för S-VHS ute i butikerna. S-video är en kontakt- och bildsignalstandard enligt Y/C-princip och nästa steg i kvalitetsordningen efter kompositsignal. Själva kontakten är alltid en 4 pins mini-DIN (kallas även ”Hosiden”, vanligtvis svart till färgen, där bildsignalen färdas 2 signal + 2 jord. Med S-video delar man nämligen upp och separerar bildsignalen med luminans (Y) i ena ledaren och krominans (C) i andra ledaren (+ två extra ledare för respektive jordsignal) vilket ger betydligt bättre stabilitet och skärpa i bilden. Precis som med kompositvideo så har i princip samtliga bildapparater denna anslutning, nya som gamla, men kompatibiliteten är dock inte alltid garanterad då det kan krävas en del mindre justeringar i TV:ns eller DVD-spelarens inställningar för att bilden inte skall bli svartvit.. Men med en fungerande signal får man alltid bättre bild än med kompositvideo. De största mest märkbara skillnaderna är bättre skärpa, mindre färgblödningar, mindre brus och mindre störningar överlag, även om bilden fortfarande kan bli bättre. Vårt betyg på denna signal är: 3

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Generation 3: RGB
Denna förkortning tror jag alla känner till idag; Red Green Blue eller Röd Grön Blå – de tre additiva grundfärgerna som alla bildåtergivare är uppbyggda av oavsett om vi pratar fosfor i en CRT eller plasma, färgseparerat ljus i en LCD eller färghjul i en DLP. Läs mer om RGB som fysik och teknik under avdelningen ”Mätmetoder & Bidfysik”. Egentligen är detta rent tekniskt sett en bättre signal än komponentvideo som vi trots allt klassar ett snäpp högre här nedan, men det beror endast på att denna hobby tillgodogör sig ännu bättre och säkrare med komponentvideo än RGB på grund av att allt baseras på DVD-formatet där filmerna är lagrade i komponentformat. Mer om det nedan, men som sagt – rent tekniskt är RGB egentligen en smula vassare och i vissa enstaka fall så kan RGB också ge minst lika bra bild eller bättre – detta gäller främst på flatskärmar och TV-apparater, inte projektorer. Det beror också mycket på mjukvaran i bildåtergivaren, det vill säga vad tillverkaren valt att koncentrera sig på i fråga om prefererad bildsignalsöverföring. Vanliga TV-apparater (CRT) brukar sakna komponentingång så där är det dock i princip alltid RGB (via SCART) som gäller. Plasma- och LCD-TV har det däremot oftast (ihop med digitalingång också) eftersom de tillhör en ny generation TV som är mer förberedda för framtiden och den moderna kringutrustning vi har idag. SCART finns givetvis med, likväl som VGA för data. När det gäller projektorer så brukar de i sin tur sakna SCART eftersom de flesta projektorer tillverkas i Japan och USA. RGB-signaler överförs analogt vanligtvis som sagt via SCART-kabel, men kan även transporteras från en dator via VGA-kabel eller BNC. Den bästa formen av RGB-signal kallas "RGB-HV" som står för att alla tre färger skickas separerade (RGB) med två extra ledare för horisontell synksignal (H) samt vertikal synksignal (V). Denna signal kan transporteras via VGA eller 5 stycken BNC. Näst bäst är RGB-S där de två synksignalerna sänds tillsammans (kompositSynk=S). Här det SCART eller 4 stycken BNC som gäller. Sista steget är kanske det vanligaste; RGsB eller "vanlig RGB" där synksignalen (s) är inbakad med den gröna signalen. SCART eller 3 stycken BNC är kontakttypen som fungerar här. Synk sänds för övrigt aldrig ihop med röd eller blå. RGB är som sagt den bästa formen av analog bildöverföring EGENTLIGEN, men eftersom DVD lagras med komponentformat, så klassar vi det som lämpligare i en hembio baserad på DVD-formatet. Vårt betyg på denna signal är: 4-5 (beroende på bildåtergivare).

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Generation 4: Komponentvideo
Komponentvideo är gränsen där det börjar bli riktigt invecklat för en stackars konsument, men också laddat med hög kvalitet. Skillnaden från S-video är kanske inte fullt lika stor som mellan komposit och S-video, men visst syns det klart för oss som är vana. Kvalitetsskillnaden mellan RGB och komponent är ofta knappt märkbar. Är den det så är det i projektorsammanhang oftast till komponents fördel dock. Den mest uppenbara skillnaden mot S-video är större bilddynamik, klockren färgstabilitet, ytterligare vässad skärpa samt en maximal bildstabilitet som givetvis beror på kompatibiliteten med progressiva signaler (där de så erbjuds) som du kan läsa allt om här! DVD-film lagras som sagt i komponentformat och kallas då YCbCr. Exakt vad denna akronym står för råder en del skilda meningar om. Vissa menar att det utöver Y för luminans som vanligt (vilket är säkert) betyder ”Croma red” för Cr och ”Croma blue” för Cb, men vi låter det vara osagt. YCbCr är i alla fall den digitala formen av komponentvideo. Den analoga som kommer ut ur DVD-spelarens komponentvideoutgång kallas däremot YPbPr. Akronymen är även här overifierad än så länge, men vissa menar att det kan ha med den progressiva (”P”) kompatibiliteten att göra. Det vi vet är att YPbPr alltid är analog och det är bland annat HÄR (utöver ”S-VHS härvan ovan) som branschen gjort ett enastående jobb med att förvirra oss konsumenter TOTALT genom att felmärka så gott som alla produkter med Y Cb/Pb Cr/Pr! Det var först nyligen som jag själv fick klarhet i detta och nu råder inga tvivel. YCbCr är digital komponent och YPbPr är analog! Hur som helst så spar man bandbredd jämfört med RGB (speciellt de mest avancerade formerna av RGB) genom att skicka luminansen (Y) i en ledare, blå färg i en egen (Cb/Pb) och röd (Cr/Pr) i den sista. Grön färg är helt enkelt det område i signalen som inte täcks av den blå eller röda signalen vilket gör att bildåtergivaren själv kan ”räkna ut” den gröna signalen. Detta är enligt oss den bästa signalöverförningen för analog video när det gäller projektorer. För TV (CRT, plasma och LCD) så kan RGB vara bättre. Vårt betyg på denna signal är: 5

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Generation 5: Digitalvideo (DVI & HDMI)
Till sist och tillika den nyaste och mest moderna signaltransporten för bild är utan tvekan digital överföring. Inom ljud är detta ingen som helst nyhet då våra digitala ljudformat har funnits ett bra tag nu, men inom bild är det fortfarande när denna artikel skrivs ganska nytt. Och med nya innovationer kommer brådska att adoptera tekniken. Just därför har vi redan hunnit få se två varianter på denna signals transportmöjligheter. DVI som blev den första kom med omedelbara reaktioner och frågor bland oss och säkerligen många andra. Det handlade dels om huruvida själva kontakten verkligen behövde vara så stor och klumpig, men även varför kabellängderna var så begränsade initialt. I början talade man nämligen om max 4-6 meter, men idag ser det bättre ut med 10-15 meter hos många tillverkare, bland annat vår leverantör Jenving med Supra-sortimentet. DVI är, eller i alla fall var, enligt uppgift känsligare för långa längder. Men som sagt, idag finns de med längder upp till 15 meter och det bör ju räcka för de flesta någorlunda normala installationer. DVI står för "Digital Visual Interface" och är utvecklad av DDWG ("Digital Display Working Group"). DDGW består av Compaq, Fujitsu, Hewlett Packard, IBM, Intel, NEC och Silicon Image. Man skiljer också på tre typer av DVI:
DVI-D är den enda heldigitala lösningen.
DVI-I kan transportera både digital samt analog information (RGB).
DVI-A är en helt analog lösning som används uteslutande som adapter för att konvertera till eller från en vanlig analog VGA-signal.

HDMI står för "High Definition Multimedia Interface". Denna bildöverföringsteknik är en vidareutveckling av DVI framtagen i samarbete mellan Hitachi, Matsushita Electric Industrial (Panasonic), Philips, Sony, Thomson (RCA), Toshiba, och Silicon Image. Här har man som sagt även adderat möjligheten att transportera ljud i form av digitalt stereoljud eller upp till 8-kanalig surround, så alla dagens befintliga Dobly Digital- och DTS-format fungerar utan problem (så vida det stöds av källan och mottagaren givetvis). HDMI kallas ibland i folkmun för “digital SCART”. Rent bildmässigt är signalen dock identisk med DVI vilket också gör de båda formaten kompatibla genom adapters (för att transportera bildsignalen vill säga). Vårt betyg på denna signal är: 5

Extra lästips!
Har du DVD-spelare (eller något annat som till exempel digitalTV-box) med SCART-utgång som främsta kvalitetsutgång (digitalutgång kanske saknas?), men ingen dylik ingång på din projektor , plasma eller LCD-TV? Kanske finns där dock en komponentvideoingång? Då kan det komma väl till pass med en signalkonverterare av hög klass som Cypress Technologys CYP som du kan läsa om här!