UPPLÖSNINGAR & SKANNINGSFREKVENSER

Det talas mycket om ”progressive scan” och linjedubblering nu för tiden. För att försöka sprida lite ljus på det aktuella ämnet med interlace, progressive, dubblering, trippling och kvadruppling, interpolering, de-interlacing, scalers, upconverters, videoprocessorer, Hz, kHz och annat relevant, så ger vi er här en genomgång av de olika teknikerna och termerna. Vi skall även titta på betydelsen av olika fasta upplösningar som SVGA, XGA, W-XGA, osv…

© 2004 BigScreen Entertainment

De flesta seriösa bildentusiaster med hemmabiointresse kommer förmodligen att förr eller senare vilja pressa sin projektor till det yttersta med hjälp av diverse bildhanteringsprocesser som progressiv skanning och dylikt! Kärt barn har många namn som alla vet. Men den bästa termen för en teknisk enhet som hanterar bild är enligt oss tveklöst ”videoprocessor”! För det är precis vad det handlar om… en processor som hanterar bild precis som en ljudprocessor hanterar ljud. En videoprocessor kan jobba med olika tekniker och framför allt med olika upplösningar. En annan benämning för en videoprocessor kan vara ”Up-Converter” eller ”Scaler” och de är alltså alla till för att öka bildens upplösning och förhoppningsvis kvalitet. Det första steget i hierarkin för dessa maskiner är en linjedubblare som gör om bilden till ”progressive scan”, eller progressiv skanning som det egentligen heter på svenska. Nästa steg är en linjetripplare och därefter en linjekvadruppler.  

Termen interpolering betyder att en processor skalar om bilden till en annan upplösning genom att ”gissa sig till” och räkna ut den bildinformation som behövs för att fylla ut upp till den högre upplösningen. Detta gör ALLA projektorer med fast upplösning. Innan vi går vidare vill vi också passa på att påpeka att rent teoretiskt så innebär en extern scaler en extra AD/DA-omvandling för bilden vilket på pappret också innebär en försämring i potentiell bildkvalitet. Men i praktiken behöver det dock inte vara något problem alls. I alla fall inte för den generelle betraktaren.

 

Fast upplösning
Vi börjar med lite fakta kring den heta debatten om projektorers olika upplösningar och deras lämplighet för filmvisningar. Då måste vi också understryka att detta stycke alltså endast behandlar projektorer med fast upplösning, det vill säga LCD, DLP, D-ILA och LCoS. CRT-projektorer har variabel upplösning (läs mer om det längre ned).

 

 

Lite projhistoria...
Det var runt 1995 som japanska Epson var en av de första aktörerna på marknaden med VGA-upplösta (640x480) projektorer för datapresentationer. Vid denna tidpunkt var också Sharp mer eller mindre ensamma om att erbjuda projektorer riktade till konsumenter för filmtittande hemma. Under sensommaren 1996 började SVGA-projektorer att sakta ta över marknaden för dataprojar. Detta berodde naturligtvis på att nästan alla nya laptopdatorer använde SVGA istället för VGA och projektormarknaden ville naturligtvis hänga på. Det var också nu hembiomarknaden på allvar började få intresse för presentationsprojektorer med hembiopotential. En del projektortillverkare hängde genast på och klämde fram någon enstaka modell mer eller mindre ”hembiooptimerad”. Ett bra exempel var Philips Fellini 100. Entusiasterna var dock inte övertygade. Det saknades ljus i tillräckliga mängder samt för många även widescreenformat. Två år senare, sommaren 1998 introducerades XGA-projar på allvar. Det var också nu ljusflödet började stiga över 500 ansilumen. Orsaken till denna nya generation var densamma som innan och reaktionerna likadana. Många blev lyriska över den utökande upplösningen samt den ökade ljusstyrkan, men den nya upplösningen innebar för hembioändamål också en del problem. Det var nämligen inte speciellt vanligt att dessa XGA-projar kunde skala upp en DVD-videosignal (PAL=720x575) till denna upplösning på hela 1024x768 pixlar med gott resultat. Det vill säga utan negativa skalningsartefakter på grund av interpoleringen.

Interpolering
"Nominell-" eller "adresserbar-" upplösning kallas den upplösning som tillverkaren uppger att projektorn kan visa (läs: ta emot/synka) maximalt. Detta är dock oftast inte den upplösning som passar bäst. För en projektor med fast upplösning är den naturligtvis den egna upplösningen som passar bäst. Du får alltså bäst resultat om du skickar in en ren SVGA-signal (800 x 600) till en SVGA-projektor, även om den modellen kan skala ned en XGA-signal till SVGA. Och en XGA-projektor visar alltså XGA-upplösta bilder bäst även om den kan skala ned SXGA, eller skala upp SVGA. Alltså passar en projektor med fast upplösning i teorin bäst ihop med en dator, eller en HTPC (Home Theater PC) för oss hembioentusiaster. Varför? Jo för att en dator kan anpassa upplösningen på signalen den lämnar ifrån sig! Det är också viktigt att förstå att man inte kan "trolla fram" fler pixlar eller spegelchip i sådana här projektorer med hjälp av en videoprocessor. Upplösningen projektorn visar förblir densamma oavsett upplösningen på bildsignalen som kommer in. Det handlar bara om en större eller mindre omräkning för att passa den interna upplösningen.

Vilken upplösning passar bäst?
Som ovan nämnt är alltså de flesta projektorer låsta till sin egna upplösning vilken skapar frågan vilken upplösning som bäst matchar DVD-formatet? Tidigare hade XGA-projektorerna alltså, som ovan nämt, inte speciellt bra scaling för videobilder. Detta innebar att en XGA-projektor med videobilder kunde se grötigare och grumligare ut än en motsvarande SVGA på grund av ett större behov av skalning. Därför låg en SVGA-proj bättre till som lämpligt val för hemmabioanvändning. Idag har dock utvecklingen gått så pass långt att den högre upplösningen utnyttjas riktigt bra för videobilder. 9 av 10 testade XGA modeller av idag har tillräckligt bra skalning för att utnyttja den högre upplösningen med ett gott resultat. En XGA-proj med sina 1024 x 768 pixels är i runda slängar ca 64% mer högupplöst än en SVGA med sin upplösning på 800 x 600 pixels. Detta innebär alltså fler och därigenom mindre pixlar per bildyta vilket kommer väl till användning för dig som vill sitta nära en riktigt stor bild utan att se pixelmönstret så tydligt. För en DLP-proj är fördelarna med XGA ännu större jämfört med en LCD-maskin. En XGA-upplöst LCD har en total upplösning på 2 359 296 pixlar (1024 x 768 pixlar = 786 432 pixlar x 3 LCD paneler). En XGA-upplöst DLP har istället en total upplösning på 786 432 mikrospeglar (1024 x 768 speglar x 1 DLP chip). En SVGA-DLP ger endast 480 000 speglar mot en SVGA-LCDs 1 440 000 pixlar. Alltså är ”behovet” av XGA större för DLP än LCD eftersom en DMD-spegel motsvaras av tre LCD-pixlar vilket ger för DLPn en skarpare, men även ”taggigare” bild. Teoretiskt sett så kan man ju tycka att en SXGA (1280 x 1024), eller till och med en UXGA (1600 x 1200) ge fenomenalt högupplösta videobilder. Men någonstans så går upplösningen förmodligen också för långt ifrån DVD:ns egna upplösning (480 linjer för NTSC och 576 för PAL) och i slutändan blir det bara fråga om att interpolera fram hundratals linjer med utökad upplösning som egentligen inte finns där i grunden. Det kan gå, men idag är det prismässigt ointressant då du får en riktigt grym CRT-proj för priset av en LCD med SXGA eller mer. Dessutom är SVGA trots allt, på rätt avstånd, tillräckligt bra för de flesta inklusive mig. Sanyo PLV-30, Sony VPL-CS3, Liesegang dv-235, Nec VT45… alla är de gamla SVGA modeller med lysande videobilder. Men XGA är alltså ett bättre pris/prestanda-köp för dig som vill ha den bästa videobilden med fast upplösning. Det ultimata är dock naturligtvis en projektor med högupplöst widescreenformat. För bara drygt ett år sedan var det mycket ovanligt med projektorer med 16:9-format...

 

Samtliga 4:3- & 16:9-upplösningar
Vi har länge nu skådat hur alla olika upplösningar som finns i branschen har satt snurr på de flestas huvuden i form av felaktig information i reklam och andra sammanhang. Det är tydligt att det råder STOR förvirring kring de olika upplösningsformat som finns idag. Vi vill starkt understryka att upplösning inte är samma sak som bildformat. Bildformat anger bildens höjd och bredd i förhållande till varandra. Upplösning talar om hur många linjer bilden byggs upp utav. Och det är just linjer som avgör vilken upplösning en displayprodukt tillhör. Ett vanligt fel är att HDTV-upplösningen 720p (p=progressive) misstas för W-XGA, det vill säga Wide-XGA vilket inte är 720 linjer utan 768. För att visa alla upplösningar tydligt har jag gjort nya illustrationer kring ämnet. Följande upplösningar är de som man oftast kommer i kontakt med när man som konsument kollar upp olika displaymaskiner och deras upplösningar...

Vanliga upplösningar med 4:3-format:

VGA är urmodern för modern displayupplösning och ifrån denna upplösning har de flesta andra utvecklats vidare. VGA står för "Video Graphics Array" och är framtagen och utvecklad av IBM i grunden. Upplösningen är från början avsedd för data och har egentligen inget med TV-upplösningen/formatet NTSC (720 x 480)att göra, mer än att den råkar ha samma horisontella upplösning (480 linjer). Men vid 16:9-visning (letterbox) där displayen lägger svarta kanter ovan och under bildens aktiva yta utnyttjas endast 360 linjer (640 x 360).

 

SVGA (Super Video Graphics Array) är nästa steg i upplösning och här har antalet horisontella linjer ökats till 600. Vid 16:9-visning (letterbox) där displayen lägger svarta kanter ovan och under bildens aktiva yta utnyttjas dock endast 450 linjer (800 x 450).

 

XGA (Extended Graphics Array) heter steget över SVGA. Vid 16:9-visning (letterbox) där displayen lägger svarta kanter ovan och under bildens aktiva yta utnyttjas samtliga PAL:s 576 linjer (1024 x 576). Då återstår endast praktiska problem om varför denna upplösning inte är optimal för hembio - inte tekniska. Man betalar dock för upplösning som man inte använder i 16:9-läge, samt att det blir svårt med duk om man tänkt skaffa sig en äkta 16:9-duk. Rent upplösningsmässigt är dock alltså XGA tillräckligt för vårt PAL-format.

 

 

SXGA & UXA (Super- & Ultra Extended Graphics Array) är 4:3-upplösningar som endast används för databruk. Det finns LCoS-projektorer med dessa upplösningar, som dock känns för långt ifrån DVD-formatets (PAL)upplösning (720 x 576) för att vara intressanta idag. Att skala 576 linjer för mycket ger oftast bara väldigt grumliga och suddiga bilder. Riktigt hög upplösning skall köras med högupplösta signaler som HDTV eller liknande.

 

Vanliga upplösningar med 16:9-format:

WVGA (Wide-VGA) eller 480p som den även kallas är helt enkelt en widescreenversion av VGA. Varifrån de 4 extra pixlarna kommer har vi ingen aning om, och ingen annan heller verkar det som, men 480 linjer är det och således är detta en display med VGA upplösning i wide-format. En display med denna upplösning visar 16:9-material i denna upplösning vilket gör en W-VGA-enhet till ett bättre val än en VGA som endast kan använda 360 linjer i 16:9-läge. En W-VGA måste dock ändå skala ned en PAL-signal för att passa sina 480 (484?) linjer.

 

HDTV 540p är framtagen i USA för att matcha det amerikanska HDTV-formatets högsta upplösning (1080 interlace-linjer) med exakt halva upplösningen. En projektor med denna upplösning är nära PAL-formatet och behöver därför inte skala ned bilden alltför mycket för att passa pixelmatrisens 540 linjer. Ett bättre val än W-VGA med andra ord.

 

"WPAL" 576p är egentligen inte avsedd att matcha PAL-formatets 576 synliga lijer (av 625), utan det var mest en slump, om än en lyckosam sådan. Detta är helt enkelt en avskalad variant av XGA (1024 x 768) där man tagit bort den vertikala upplösning som inte används vid 16:9-signaler. Se även "XGA" ovan. W-PAL passar därför perfekt för PAL-signaler eftersom projektorer med denna upplösning inte behöver skala om signalen och kan därför (i regel) åstadkomma grymt bra skärpa. Nackdelen är å andra sidan att bilden är mer pixlig än en mer högupplöst projektor och är därför lite mer känslig för alltför stora bildstorlekar.

 

HDTV 720p är det format som idag anses som kanske mest lyckat av alla för hembio. Förvisso är det också ett format avsett i grunden för HDTV, men upplösningen är så pass hög (utan att vara "för hög") så att med bra interpolering och skalning uppåt från PAL-formatets 576 linjer till dessa 720, så ger den videobilder med ypperlig kvalitet utan pixlighet.

 

WXGA (Wide-XGA) är precis vad det låter som: en widescreenversion av XGA där man utökat upplösningen på bredden för att skapa ett 16:9-format. W-XGA är också, om vi håller oss till widescreenupplösningar, det mest högupplösta formaten för hembio som finns idag. Skillnaden mot 720p är dock inget man ser med blotta ögat och formatet stöds ej heller av DLP-tekniken, utan bara LCD, så vi gissar att denna upplösning snart kommer att försvinna ju mer marknadsandelar DLP tar från LCD.

 

HDTV 1080i är marknadens än så länge högsta upplösning inom konsumentdisplay. Upplösningen används dock nästan uteslutande inom HDTV-sändningar (i USA) vilket kanske hörs på dess namn. Men rykten säger att formatet är på väg till hembioprojektorerna med för att kunna användas med vanliga DVD:s, även om vi tror att det kan bli problem med skalning från 720 x 576 ändå upp till denna upplösning. Men med en HDTV-signal i denna upplösning briljerar bilden utan tvekan, även om den förvisso är i interlace-format (i).

 

 

Variabel upplösning
En av CRT teknikens absolut största fördelar, förutom de som näms i artikeln "Bildåtergivningstekniker" är att upplösningen inte är fast. En CRT kan t.ex. visa 525 linjer för NTSC och 625 linjer för PAL, utan att behöva skala om bilden. En CRT visar helt enkelt den upplösning den tar emot. Men vad som händer då är också att du i princip får en jättestor TV-bild med samma upplösning som en vanlig TV. Detta innebär då att bilden oftast blir ganska trist med massor av synliga horisontella skanningslinjer precis som om du sätter dig en meter ifrån din TV. Är denna CRT-proj dessutom en 50 Hz maskin så blir det riktigt otäckt och flimmrigt. Så av samma anledning som en LCD eller DLP använder hög upplösning med interpolering för att få fler och mindre pixlar per bildyta, så behöver samtliga CRT-projektorer någon form av linjedubblering samt helst även 100 Hz uppdateringsfrekvens för att kunna avnjutas vid riktigt stora bilder. Och vad är då linjedubblering, 100 Hz och så vidare?...

 

Skanningsfrekvenser & "Progressive Scan"
Oavsett vilken typ av projektor du har så finns det två viktiga frekvenstal som talar om hur hög upplösning en projektor kan återge. Detta gäller först och främst för CRT-modeller men för att kunna synka signalen så behöver även projjar med fast upplösning dessa specifiktaioner. Det vertikala Hz-värdet talar om huruvida projektorn klarar mer än vanlig 50Hz som PAL systemet använder i sitt grundutförande. Är värdet över 100Hz så kan alltså projektorn uppdatera bilden mer än 100ggr per sekund som på en 100Hz-TV. Inte så krångligt, eller hur? Det horisontella kHz värdet är däremot lite knepigare! Här pratar vi alltså tusentals Hz för att ange hur många tusentals linjer projektorn kan svepa totalt per sekund. Vi räknar...

En NTSC-signal är uppbyggd av 525 horisontella linjer (varav 480 är synliga) och har en uppdateringsfrekvens på 60Hz per ”field” (fält) som tillsammans blir en ”frame” (helbild/ruta) 30 ggr per sekund (på engelska: 30 fps/frames per second). I första svepningen visas alla udda linjer; 1, 3, 5, 7 osv till 525. Detta görs 60 ggr per sekund och varje svepning från 1 till 525 tar 1/60:dels sekund. I andra svepningen visas alla jämna linjer; 2, 4, 6, 8 osv till 524. Även denna svepning görs 60 ggr per sekund med tiden 1/60:dels sekund per svep från linje 2 till 524. När hela skärmen är svept en gång med udda och en gång med jämna linjer så bildar de tillsammans en hel bildruta 30 ggr per sekund. Alltså visas för NTSC 262.5 linjer i varje field 60 ggr per sekund, vilket blir 525 linjer 30 ggr per sekund. Formeln lyder: 525 linjer x 30 Hz = 15.75 kHz som betyder att bilden ritas upp med totalt 15 750 linjer per sekund.  

En PAL-signal består av 625 linjer (varav 576 är synliga) med en uppdatering på 50 Hz. För PAL blir det alltså 312.5 linjer i varje field, 50 ggr per sekund på tiden 1/50:dels sekund per svep (50 Hz). Det blir 625 linjer i 25 Hz och formeln lyder då: 625 linjer x 25 Hz = 15.62 kHz, vilket ger 15 625 totalt antal linjer per sekund.

Känns det krångligt? Räkna lite på dem formlerna så klarnar det nog. Om du t.ex. tar kHz-talet delat med Hz-talet så får du upplösningen i linjer. Ex: 15.75 kHz delat med 30 Hz ger 0.525 vilket är 525 linjer. Glasklart! Eller hur? Linjevärdet ovan inom parantes (480 respektive 576) anger som sagt de synliga linjer som blir kvar för NTSC och PAL eftersom båda formaten överskannar mer än vad som syns på skärmen. En NTSC signal kan därför även anges som 480i och en PAL som 576i. Det lilla i:et står för ”interlaced”. Skulle signalen vara progressiv anges NTSC som 480p och PAL som 576p. Vad det lilla p:et står för förstår ni nog?

100 Hz
Ovan beskrivna skanningshastigheter låter ju som om det vore mycket och tillräckligt. Men det är inte tillräckligt snabbt för att det mänskliga ögat inte skall hinna uppfatta flimmer i bilden. På en TV till exempel uppkommer detta flimmer på grund av att linjer i fosforbeläggningen som antänds av elektronstrålen hinner svartna något innan elektronstrålen sveper över samma linje igen. Med en 100 Hz-TV eller projektor så skannas alla bilder 100 ggr per sekund istället för 50, vilket är tillräckligt snabbt för att fosforytan inte skall hinna mörkna och därigenom så uppkommer inget flimmer. Detta görs med hjälp av ett digitalt minne där föregående bild lagras en gång för att visas en andra gång på skärmen. Så på samma tid som en 50 Hz TV visar ett fält, visar en 100 Hz TV två likadana fält. Alltså visas varje ”field” två ggr i följd genom att skickas dubbelt så fort till fosforytan, vilket gör att bilden blir mer stabil utan att flimmra. En PAL signal består då av 50 + 50 fält/sekund istället för 25 + 25 fält/sekund. För NTSC är det 120 Hz (60 Hz x 2) som gäller, men en svensk 100 Hz-TV måste dock oftast ”räkna om” ned till 100 Hz.

Illustrationen nedan visar skillnaden mellan 50 Hz och 100 Hz.

Linjedubblering = Progressiv skanning
100 Hz är alltså till för att minska flimmer och skall inte förvecklas med linjedubblering eller ”progressive scan” som det egentligen heter (samma sak). En 100 Hz-bild är fortfarande ”interlace-ad”. Andra namn för linjedubblering kan vara ”Re-Interleaving” eller mer vanligt ”De-Interlacing”. Vad som händer här är att interlace-signalen görs om till progressiv som innebär att ALLA linjer "ritas upp" i varje bild på samma tid som en interlace-bild ritar upp halva upplösnigen två gånger. Alltså skapas udda och jämna linjer samtidigt i varje svep. Det innebär att du för NTSC får 525 linjer samtidigt i varje helbild UTAN att dela upp dem i två fält med 262.5 linjer var. För PAL blir det hela 625 linjer samtidigt i varje bild istället för 312.5 i två fält. Men för att projektorn (CRT) skall kunna visa progressiv skanning så måste den också kunna rita upp dubbelt så många horisontella linjer på samma tid som den ritar upp hälften så många interlace-linjer. Alltså måste den horisontella skanningsfrekvensen vara dubbelt så hög vilket blir 31.5 kHz för NTSC 60 Hz (31 500 linjer/sekund) och 31.25 kHz för PAL 50 Hz (31 250 linjer/sekund).

Formlerna lyder: 625 linjer x 50 Hz = 31.25 kHz (31 250 linjer/sek). Alltså 625 linjer progressiv PAL. För NTSC blir det 525 linjer x 60 Hz = 31.50 kHz (31 500 linjer/sek).

Tack vare denna linjedubblering så ritas som sagt alla linjer upp i varje frame och det får resultatet att bilden blir mycket jämnare och finare utan synliga skanningslinjer. Så rent praktiskt så kan resultatet påminna om 100 Hz även om det teoretiskt är något helt annat.

OBS: Bilden som visas på en LCD, DLP eller D-ILA blir alltid automatiskt progressiv (visar alla linjer i varje bildruta). Detta sker p.g.a. att dessa projektorer inte har en svepande elektronstråle som CRT, utan konstanta flytkristaller eller elektrostatstyrda mikrospeglar med fast och oföränderlig upplösning. Bilden på DVD-skivan är däremot alltid lagrad i interlace-format (visar först udda sedan jämna linjer) för att vara kompatibel med vanliga TV-apparater. Alltså måste projektorn själv konvertera interlace-signalen till en progressiv bild. Olika projektorer gör detta olika bra. Vissa äldre modeller gör denna manöver med uselt resultat medan en del nyare modeller, med viss reservering, gör det nästan lika bra som en riktig videoprocessor.

Exempel på interlace v/s progressive
Här nedan visar vi med digitalfoton exakt vad det innebär när en projektor som inte kan hantera "äkta" de-interlacing, dvs progressiva bilder med fullgott resultat. Detta problem innebär att projektorn i fråga inte kan göra bilden progressiv på ”rätt” sätt. Resultatet ser man extra tydligt i linjer och konturer och framför allt under rörelser och kamerapanoreringar. (Bildexemplen nedan visar Dexters restaurang i kapitel 11 av Star Wars ep II.)

Hösten 2004: Vi har fått kritik för att vi kallar detta "äkta" och "oäkta" de-interlacing! Det må vara ett uttryck myntat av oss, men läs stycket ovan illustrationen NOGA innan ni klagar vidare! ;)

Bild 1: Detta är en ”oäkta” progressiv bild! Linje 2 är en kopia av linje 1, linje 4 en kopia av linje 3, osv. Detta påminner mycket om den interlace-bild man ser på en vanlig TV…

 

Bild 2: Progressiv med äkta de-interlacing! Linje 2 är ett mellanting mellan 1 och 3. Linje 4 ett mellanting mellan 3 och 5, osv. Upplösningen är alltså densamma och inte "dubblerad" men däremot så blir det betydligt jämnare eftersom bilden byggs upp på ett annat sätt!

Överkurs: Även om DVD tillåter progressiv lagring så är det mesta inspelat i interlace-format på skivorna. Tekniken att sedan linjedubblera en bild som egentligen är ”interlace” kan göras på olika sätt. Det enklaste kallas ”Single field interpolation” (även kallat ”Bob”). Ett annat sätt är ”Field combining” (även kallat ”Weave”). Andra tekniker är: ”Vertical filtering”, ”Motion adaptive de-interlacing”, ”Field adaptive de-interlacing” och ”Motion compensating de-interlacing”. Med dessa avancerade bildtekniker tillkommer även så kallad ”3:2 pulldown” för NTSC och ”2:2 pulldown” för PAL. Denna ”pulldown” är en algoritm som skall göra om filmformatets 24 fps (frames per second) till DVD:ns 25 fps för PAL eller 30 fps för NTSC. Vad som skiljer alla dessa tekniker åt skall vi inte gå närmare in på här, eftersom man skulle kunna skriva en hel bok bara om alla skillnader i såväl nackdelar som fördelar med dessa tekniker. Räkna inte heller med att kunna fråga din handlare om detta då det är information som i princip endast tillverkare och experter känner till.  

Vill du veta mer om ovanstående?
Kika in på kanske nätets bästa förklaring kring dessa ämnen hos HomeTheater HiFi. Artikeln är skriven av Don Munsil och Brian Florian. Klicka här!

Linjekvadruppling
Att trippla eller kvadruppla upplösningen är nästa steg för dig som äger en CRT och som vill ha ännu högre upplösning. Men för att begräsa oss en aning koncentrerar vi oss avslutningsvis dock bara på kvadruppling. Vad trippling är säger förhoppningsvis sig självt? (Se tabell nedan). Det vanligaste är dubbling och kvadruppling. När vi pratar kvadruppling pratar vi inte bara progressiv bild utan även dubbelt så många linjer mot vad signalen egentligen innehåller. Dessa skapas genom mycket avancerad interpolering där nya linjer räknas ut med de faktiska linjerna som förlaga. För PAL blir det hela 1250 horisontella linjer (625 x 2) och för NTSC 1050 (525 x 2). Bilduppdateringen är den samma med 50 Hz för PAL och 60 Hz för NTSC. För dessa upplösningar krävs en horisontell skanningsfrekvens på 62.5 kHz (62 500 linjer/sek) för PAL och 63.0 kHz (63 000 linjer/sek) för NTSC.

Formlerna blir som följer: 1250 linjer x 50 Hz = 62.5 kHz för PAL. 1050 linjer x 60 Hz = 63.0 kHz för NTSC.  

Vill du dessutom ha 100 Hz bilduppdatering ihop med en linjekvadrupplad PAL-bild så behöver projektorn ha en horisontell skanningsfrekvens på ofattbart höga 125 kHz. Och detta är något som bara riktigt svindyra CRT-projektorer klarar av.

Upplösningar (Synliga)

 

Skanningsfrekvenser

1. En väg att gå är att omvandla till progressivt via en extern videoprocessor som till exempel den lilla excellenta Silicon Image iScan Pro. Här får du progressiva signaler till din projektor oavsett PAL eller NTSC. Nackdelen med det externa signalavbrottet syns som en svagt försämrad skärpa. Vissa DVD-spelartillverkare använder just Silicon Images chip (Sil504) i sina progressiva DVD-spelare. Ett exempel är Denon med sin 2800 och 3800-serie. Externa videoprocessorer är dock ett alternativ som håller på att bli föråldrat inför alternativ 2 och 3...

2. Ett synnerligen bättre alternativ än extern videoprocessor, är idag (vintern 2003) att skaffa en DVD-spelare med progressiv utsignal. Vår referensmaskin Denon DVD-3910 är ett bra exempel, men det finns andra som gör det mer eller mindre lika bra. Pionoeer, Toshiba, Sony och Panasonic är bra exempel på övriga tillverkare med progressiva DVD-spelare, men det finns naturligtvis fler. Fördelen med en progressiv spelare är att omvandligen till progressiv signal sker redan vid källan. Du slipper alltså bryta signalen på vägen mot projektorn och får på så sätt en renare signal!

3. Det tredje sättet, och i vissa dyrare fall numera det bästa, är att skaffa sig en mer påkostad projektor med inbyggd (OEM) de-interlacing i form av Faroudjas senaste processor DCDi (eller Silicon Images Sil504). Chippet har visat sig hålla skrämmande hög kvalitet som nästan kan jämföras med företagets stora fristående externa processorer för flera hundra tusen kronor. Kretsen är mycket populär och alltfler projektortillverkare väljer att implementera denna OEM-krets i sina maskiner vilket mer eller mindre eliminerar behovet av en progressiv DVD-spelare. Dessa projar tar med fördel emot en vanlig interlace-signal som via DCDi internt omvandlas till en fullständigt äkta progressiv bild.

 

 

Konklusion
Genom att skicka in en progressiv signal i en projektor (med fast upplösning), eller genom att använda en proj med ett OEM chip som DCDi, så slipper maskinen själv göra konverteringen till progressiv skanning med enklare kretsar! Resultatet bli i 9 fall av 10 mycket bättre och bilden får en stabilitet utan like. Mest syns det under rörelser i vertikalled samt i bilder med skarpa diagonala linjer. De flesta moderna projektorer med fast upplösning kan uppnå mycket stora kvalitetsförbättringar med hjälp av progressiva signaler. För en CRT-proj är det dock mer eller mindre ett krav som också vid steg upp till linjetrippling och kvadruppling även kan innebära bildmässig nirvana!

 

Progressivt är framtiden!